Gretas

2011-01-07

I onsdags var M och jag bortbjudna på bowling med mamma, sara, syster, systers pojkvän och hans lillebror. Det blev jättekul och jag var inte sämst, haha. Tack mamma, du är bäst :*

Efteråt satt vi hemma och kom på den briljanta idén att åka till Göteborg på Trettondagsafton på Gretas. So we did.

Jag har aldrig varit på Gretas förut, men det är inget jag skulle erkänna. Eh...

På grund av finansiella bekymmer beslöt vi oss för att vara där innan inträdesavgiften kickade in. Sagt och gjort var vi där strax innan tio och det var helt tomt. Det började trilla in ordentligt med folk framåt midnatt och jag dansade och pratade länge med en trevlig tjej. Magda hängde med några halvnygamla bekanta varav en frågade upprört "Får hon verkligen göra så där?!" och syftade på mig. Som tur är har Magda aldrig varit possessiv på det viset och svarade att "hon" får väl göra vad hon vill.

Är jag en dålig person för att jag ville prata med nya människor? Och kanske flörta lite? Det var skoj och ingen skada skedd.

Det blev några öl och det blev lite dimmigt. Det blev mycket dans och jag kom till insikten att alla borde ta efter dragqueens. De är som kvinnor fast mer och bättre. Helt hämningslösa, karismatiska, självsäkra, modiga, inyourface och bryr sig inte om vad andra ska tycka.

Efter många om och men var vi hemma halv sju på morgonen. Klockan 14 var jag på jobbet.





Bildkälla

If these walls could talk 2

E

Justja!

Igårkväll tittade M och jag på filmen If these walls could talk 2. Den handlar om tre flatpar under tre olika decennier (60-, 70- och 2000-tal (eller skriver man 00-tal?)). Kort och gott berörde den vilka tre olika stora problem som var centrala under dessa olika tidsperioder.

Får jag avslöja lite? Pyttelite? Annars.. kan du ju blunda, scrolla bort, klicka dig vidare eller så.. jag vill verkligen skriva lite om filmen, okej? :D





Den första delen av filmen utspelar sig under 60-talet. Paret i centrum är två fina tanter som varit tillsammans hela livet. Och problemet med deras relation (förutom att det inte är accepterat att vara gay) är att den aldrig blir erkänd. Ingen erkänner deras relation, deras kärlek.. och det är jättesorgligt.


Ellen DeGeneres är med i tredje delen av filmen och problemet med hennes karaktärs relation, år 2000, är snarare biologisk än social. Vilket är lite skönt... "Problemet" är alltså att de ska skaffa barn och det visar sig vara ganska knepigt.


Jag vet inte hur det är med andra gaykvinnor i relationer. Är det vanligt att lida av "sperma-avund"? Är många bittra för att de inte kan göra sin partner med barn? Jag har aldrig reflekterat över det på det viset. Det är klart att det är synd att jag inte kan stoppa in ett par fingrar i M och nio månader senare är hon gravid! Men jag har inget komplex över det, det är ingenting som gör mig bitter just nu. Det kan hända att jag inte tycker så om 6 år om/när M och jag försöker bli gravida. 


Hur som helst var filmen sevärd och mysig.


Om att komma ut. Och piercingar.


2010-07-17

E

När man inte lever efter normen på ett eller annat sätt kommer det alltid finnas tillfällen då man måste komma ut. Och ibland ta konsekvenserna.

Det finns de som förespråkar att "komma ut" som en politisk handling när det rör sig om t ex homosexualitet. De menar att det kan vara lite nyttigt att vara "in your face" eller åtminstone påminna folk att alla är inte stöpta i samma mall. Lite "hey, vi finns här, bara så ni vet!".

Att komma ut innebär att man helt enkelt berättar, på ett eller annat vis, att man t ex är bög. Eller flata. Eller bi. Eller något annat. För sin mamma, lärare, kollega, chef, katt etc.

Jag jobbar extra (dubbla jobb snarare) på ett sjukhus nu i sommar, dels för pengarna och dels för erfarenheten.
Hur som haver. En sköterska jag aldrig träffat förut frågade mig igår "var jag kommer ifrån" (då jag ibland svarar "Månen", för sakens skull), vad jag gjorde, OM MINA FÖRÄLDRAR VAR GIFTA (ja, hon ville veta det!) etc etc... Varpå hon kastar ur sig bedrövliga saker.

Hon: Men du borde verkligen plocka ut den där saken du har i näsan. (Jag har en septumpiercing i snoken).

Jag: Nej, jag gillar den.

Hon: Du är inte en fin flicka i den. Vad säger din pappa om det då??

Jag: Eh.. han har inget emot det. (Vad fan har min far med saken att göra? Sen liksom slog det mig hur hon resonerar. I hennes värld styr män. Antar jag. Eller aliens).

Hon: Jaha! Om du hade haft pojkvän hade han nog sett till att du plockat ut den minsann!

Jag: Men jag har ingen pojkvän och jag tänker inte plocka ut den för Jag Gillar Den. (Att jag inte fick en total shitfit är märkligt, jag tror jag blev chockad).

I det här ögonblicket hade jag kunnat svara att jag minsann har flickvän och att HON OCKSÅ GILLAR MIN JÄVLA NÄSPIERCING. Och det hade förmodligen löst allt, jag hade förmodligen inte behövt prata med kvinnan igen. Ever (Ja, för hon hade säkert tyckt att jag är en syndig och äcklig människa). Men nu valde jag att Inte komma ut för den jävla kärringen som stod och hackade på mig... för jag tycker nämligen det är KUL att komma ut, det gör mig glad.. så jag ville inte göra det under de förutsättningarna.


Så idag kom jag ut för en glad artonårig pöjk på lasarettet som berättade om sina planer att flytta till Gdansk i Polen för att läsa till läkare. M kommer nämligen från Gdansk, vilket jag berättade och fick lite fjärilar i magen som jag alltid får när jag outar mig själv och får skryta lite om min fantastiska bättre hälft.




Nu blir det till att "outa sig själv" som vegan och förmodligen få höra: VA? Vad äter man då?
Men den dagen den sorgen.




Här kommer en bild på min snygga piercing. Båda två!




RSS 2.0