Kloka kvinnor och sjuka pappor
2011-02-25
Arga fru Hargitai sa att det var dags för mig att uppdatera, med minst tre utropstecken! Jag kan inget annat än lyda under sådana imperativ ;P Fast hon är inte arg, hon är riktigt härlig, tatuerad, pluggjobbande, tvillingmamma, flata och ungrare som gillar shabby chic, sin Jenny, sina bedårande töser, sin hund och att skriva blogg.På tal om härliga kvinnor så har jag nyligen funnit fröken Zettermark. Hon skriver så jävla bra att jag kommer i byxan. En av hennes största intressen är femenism och genus och jag tycker att det borde vara mandat på att läsa hennes fantastiska blogg. Jag önskar jag kunde skriva lika klokt som hon.
Klockan är sent och imorgon bitti har jag tenta i klinisk medicin, totalt tolv områden. En suicidriskbedömning hade tjänat mig Konstant Tillsyn. Nej... jag menar inte allvar. Det är bara ångest. Ångest över tidsbristen, ångest över att jag inte funnit ork att plugga ordentligt till den här tentan. Jag vill hemskt gärna få den kursen överstökad så jag kan koncentrera mig på kursen i psyk. ohälsa och sjukdom. Det är så lätt att halka efter ibland.
Sanningen är att min pappa är sjuk. För att göra en lång historia kort: han blev inlagd på lasarettet i november och bor numera på korttidsboende sen i december. Han har diagnoserna encefalopati (hjärnskador) och primär progressiv MS (det är en taskigaste sorten av multipel skleros). Allt det här har vi fått veta under en och samma månad. Ibland känner han inte igen oss. Ibland ramlar han på sitt rum. Ibland försöker han rymma. Han är väldigt avmagrad. Han förstår inte varför han är där han är, han har ingen sjukdomsinsikt och känner sig tidvis övergiven. Det går inte att vårda honom hemma. Och han kommer inte få någon behandling för sin MS. Vi förbereder oss på det värsta.
Jag har velat skriva om det här länge.. men det är svårt och tungt och jag söker inte sympati hos någon, jag skriver av mig helt för min egen skull och jag försöker bearbeta det här på bästa möjliga vis. Jag älskar min pappa. Och jag saknar honom... det var längesedan allting var som det var förr. Det viktigaste är att han inte har ont antar jag. Och det kanske bara är bra att han tror att han kommer bli frisk och kommer kunna flytta hem, det inger väl någon slags hopp även om den är falsk.
Jag vet inte vad jag ska säga... det känns overkligt. Onaturligt. Mina föräldrar skulle ju leva för alltid...
Kommentarer
Postat av: lizzie
Bra.
Bra att du är tillbaka och bra att du skriver om din pappa.
Och tack för det fina du skrev om mig!:D:D Du gjorde hela min morgon (som för övrigt är en morgon då jag är bakis,jenny är på jobbet och barnen vaknar 05.30)
Lycka till med tentan!
Postat av: Pim
Om du behöver någon att prata med, eller bara lite annat tänka på, så är du alltid välkommen över på en kopp te! Kram!!!
Postat av: cilla
LIvet är rått. men också tidvis underbart. Hoppas det gär bra. KRAM
Postat av: Laks
Usch, beklagar verkligen :/ min farfar dog nyligen, han fick stroke och låg inne på sjukhus en vecka tills han dog.. Jag personligen kände honom inte speciellt väl men det var fruktansvärt att se min pappa vara med sin pappa som snart skulle dö..
Trackback
