greenstuffonyourfloor

På nyårsdagen kom Magdas syster Emilia hem till oss och förgyllde med sin närvaro. Vi strecktittade på Stieg Larsson triologin, promenerade runt Ramnaparken och fotade, pratade kärleksbekymmer och åt kopiösa mängder sushi. Det var skönt och roligt att ha henne här för hon får en verkligen att glömma bort ens egna problem :)

Under den senaste tiden har jag försökt bearbeta det gångna året och försökt försonas med alla motgångar och sorger som året bjöd på. Kanske ältar jag det för mycket men det börjar ge med sig, det börjar kännas ganska bra nu. Det enda som verkligen hugger till i bröstet är ovissheten i pappas sjukdom. Kommer han bli friskare? Vad är han sjuk utav? Kommer han alltid få bo på ett boende? Kommer han dö? Och så håller det på, flera gånger om dagen. Jag är fylld av skuld och skam för att jag inte ansträngde mig mer för att vi skulle stå varandra närmare. Jag ångar att jag inte har mer bilder på honom... det smärtar mig att hans minne är så försämrat. Sluta nu!!

I måndags fick Magda ett brev från högskolan där det stod att hon får återuppta sin plats i programmet. Jag blev givetvis jätteglad för hennes skull men bitter och ångestfylld för min egen del. Och det är svårt att vara helt jävla nobel och inte låta det gå ut över någon... sour loser. Igår ringde de dock, jag får fortsätta!!! :D

De fyra första veckorna är psykologiföreläsningar och tenta, sedan ska vi på psykpraktik och det ska bli jättekul! Sån lättnad...

Vidare ska M och jag faktiskt börja träna... Jobbig tystnad. Jag tror det kommer funka! Jag tror verkligen vi kommer pallra oss bort till badhuset och träna på Actic tre gånger i veckan de flesta veckorna... och jag är riktigt pepp! Jag ska bli fit och en stark framtida ambulanssyrra som orkar bära runt på folk. Wehöööö

Nu kommer en kavalkad från bilder när Emilia var på besök.